Nödstopp!
Igår satt jag på t-banan som jag alltid brukar göra på lördagar. Men vad som inte brukar hända på lördagar är att vi plötsligt stannar och står still precis mellan skanstull och gullmarsplan. Ingen kan komma ut eller gå på och folk blir smått irriterade eftersom det bara är cirka 80 meter till plattformen.
När personalen väl ropar ut att någon dratt i nödstopp är allas första reaktion inte åt det positiva hållet. Några av de kommentarer jag hörde var "Men va faaaaaan!" "Va äre för idiot som gör något sådant", "Jävla fyllehundar där bak som larvar sig" och "Att det finns sånna dumma människor som gör sådant precis innan vi ska få gå av".
Jag ska inte ljuga, min första tanke var också att ja ville slå kötthövena som drog i nödstopp, men sen kom jag att tänka på att det kanske finns någon som verkligen är skadad där bak. Är det inte skumt att människans första tanke när någon drar i NÖDSTOPP är att det måste handla om någon idiot som gjort det i onödan? Istället för att börja oroa sig för den stackars sate som kanske ligger där skadad blir man arg, upprörd och förbannad. Hur kommer det sig? Är vi i Sverige för upptagna med oss själva och med våra egna problem som gjort att vi blivit helt immuna mot tanken att olyckor drabbar andra? Och istället för att hjälpa och undra vad som hänt står vi där irriterade för att vi inte får gå hem till vardagens lugna harmoni.
Just nu kliar det fingrarna på mig. Jag vill inte sitta still som en tönt och bara vänta på att saker ska hända. Att vi i Sverige bör tona ner våra skeptiska tankar om saker som faktiskt händer i vardagen kan nog många hålla med mig om. Det är för många som är handlingsförlamade och pessimistiska. Jag önskar alla kunde vara lite mer aktiva och motiverade till att se livet från den ljusa sidan. 
Ibland kan man faktiskt ha kul på t-banan!
