Annnalunda

Jag skulle säkert kunna göra en novell av alla klantigheter jag lyckas utföra. Men det får bli en annan gång. Utan min undran för idag är vad det är som gjort svenskar så okapabla att ge en hjälpande hand, eller hur dom har fått förmågan att bara gå förbi när en olycka skett, stor som liten.

Jag ramlade självklart i trappan vid östermalms t-banestation imorse. Samtidigt som jag föll (obs föll väldigt lätt, ingen större fara) gav jag ifrån mej ett ganska tydligt och starkt "AJ". Så där låg jag, med uppskrapat knä och en innerlig ilska på mej själv som alltid ska hålla på att dralla på räva. Jag ser mej omkring för att skämmas lite när det går upp för mig att människor bara går förbi. Inte ett ord.. inte något "hur gick det?", "behöver du hjälp?".

Varför gör vi så? Är alla så förbannat stressade på morgonen att man inte har tid för några vänliga ord när någon gjort sig illa? Jag säger inte att jag själv är förts framme vid en olycka men jag skulle iaf säga något till någon som precis fallit pladask i en trappa.

Människan är ett mysterium..