Tack
Jag är så trött. Brutalt trött. Vet ni hur det känns att alltid gå med huvudet nere så fort man kommer utanför sin bostad? Allt för att slippa andra människors blickar? Efter ett tag kollapsar man. Jag bröt ihop förra veckan. Jag vet inte riktigt vad som hände. Min kropp sa bara nej när mitt förstånd försökte säga att det går lite till. Jag hade fel.
Det var en läskig känsla. I sådana stunder är det oerhört viktigt att ha några omkring sig. Några som vet vad man går igenom men som samtidigt inte är på en för mycket. Det var precis vad mina klasskamrater gjorde. Det är svårt att på pricken förklara vad som försigår i mitt huvud, men ni vet ändå en stor del. Så, ni ska ha stort tack för den där dagen då Evelina ställde sig upp och började hålla talet. Lite visste då jag att talet handlade om mig vilket resulterade i en chock. Och sen kom kassen. Dubbelchock. Matkassen med allt som jag gillar. Ni är fantastiska människor! Tack igen!
Kommentarer
Trackback
